Om knappt två veckor är det på dagen 50 år sedan Frankrikes president Charles de Gaulle slog igen dörren och stängde Storbritannien ute från det som i dag blivit EU.
Hade det varit sista ordet hade det europeiska samarbetet aldrig kommit ur vaggan.
Ett årtionde senare, för i dagarna 40 år sedan, var England med i alla fall. De Gaulle hade pensionerats, men innan dess hade han lyckats tynga ned EU med den gemensamma jordbrukspolitikens kvarnsten.
I dag hör det på nytt till det tänkbara att Storbritannien stänger sig självt ute ur EU – eller som en del i England skulle se det, ger upp och kliver av för att slippa regleringsraseri, vanskötsel och självsvåldigt byråkratvälde.
Även premiärminister Cameron, som själv vill fortsätta inom EU och hellre reparera än skrota, har varit med om att öppna för en eventuell folkomröstning om utträde.
2013 kan bli ett avgörande år. EU hotas framför allt av att ett antal medlemsländer kan knäcka sig själva med kombinationen stagnerande näringsliv, åldrande befolkning, överbelastade sociala system, undergrävda statsfinanser och ett segt och mäktigt reformmotstånd, förankrat i särintressen, förvaltning, skatteflykt och det som i klartext måste kallas korruption.
De som i en rad medlemsländer länge lyckats hindra förändring har också till ganska stor del lyckats bevara och befästa sådana inslag i EU som försvårar det som borde göras för att förstärka konkurrenskraften och rädda grunden för välfärdssamhället.
Det behöver inte vara så. Det kan ändras. Det bör vara en av huvuduppgifterna för svensk politik att tillsammans med länder med liknande tänkesätt och intressen få EU upp ur diket.
Det skulle vara ytterst negativt för Sverige om EU gick i stå eller rentav började falla sönder genom att länder som är viktiga för att dra åt rätt håll utträder. Det handlar inte bara om ekonomin i viktiga exportmarknader. Att EU förankrat våra grannländer (i bland annat Baltikum) på västsidan har tryggat deras demokrati mot baksug in i system liknande det nya ryska.
Detta har gjort det säkerhetspolitiska läget i Nord- europa betydligt mindre riskabelt.
När Sverige tillsammans med Finland blev medlemmar förekom en utbredd känsla att vi i Norden tog stöd i ett bättre fungerande system på kontinenten.
Det har förändrats, nordiska länder har tvärtom gått i täten för att sanera och stabilisera välfärdssamhällena och bryta den farliga spiral som kan uppstå när länder med åldrande befolkning stagnerar ekonomiskt och får ständiga underskott i statsfinanserna.
I EU-samarbetet är smalare men vassare en riktig tanke, färre regleringar och en koncentration på viktiga uppgifter där övernationella system verkligen behövs.
Verkligheten har ledsamt ofta i stället blivit det omvända, svällande men trubbigare.
EU kan aldrig lyckas om inte ett antal viktiga medlemsländer klarar att hjälpa sig själva.
Men ett skifte av politisk huvudkurs inom EU, till förmån för en produktivitetsinriktad reformpolitik behövs verkligen. Då behövs Storbritannien på insidan, inte utsidan.
Dessutom måste även personfrågor tas upp i klartext. Nuvarande EU-ledning, de pretentiösa lättviktarna Barroso och van Rompuy, är hopplöst otillräcklig, och hjälplöst inkompetent i att samla stöd bland länder och medborgare kring en kurs för reformer och effektivisering.
De borde avgå och ersättas, och det innan deras formella mandatperioder går ut 2014 och 2015.
Är det inte från nordiskt håll detta kan sägas med både skärpa och trovärdighet?