Varför dras stämpeldagar när man går en kurs för att fortbilda sig för att stärka chanserna på arbetsmarknaden? Blir hela systemet lurat om man som arbetslös inte ges något eget ansvar? En relevant fortbildning för de jobb man söker ska väl inte straffas med färre dagar? Vad händer när dagarna tar slut och man har hittat en ny utbildning/fortbildning?
Vi har inte valt att bli arbetslösa. Är det samhällets syn på oss att vi bara ska anpassas och hela tiden minskas ersättningen? Vi kan inte rå för att företag drar ner på personal, läggs ner, flyttar utomlands, rationaliserar. Förstår regeringen hur det är att vara arbetslös eller tror de att alla är ovilliga och lurar samhället?
Har regeringen förstått konsekvenserna för arbetslösa när det inte finns jobb att söka? Inga jobb för lågutbildade och inga jobb för högutbildade.
Samhällsklimatet för företag måste bli bättre så de kan utvecklas, inte avvecklas eller flyttar utomlands. Vad gör regeringen åt det?
Halvtidsjobb, hur ska man då göra när de 75 dagarna tar slut, säga upp sig? Som anställd kan man inte tvinga ett företag att anställa på heltid. Tacka nej till deltid?
Om man har flera olika jobb, alla på deltid men ändå inte kommer upp i heltid, hur gör man då? Det gäller till exempel speciallärare som stämplar timmar. När deltidsdagarna är slut måste man tacka nej till jobb eller bestämma om man kan klara sig på deltid, en oro som kan generera utbrändhet och andra stressrelaterade sjukdomar om man inte kan försörja sig. Som jag ser det så är det en kvinnofälla.
Vad händer när stämpeldagarna tar slut? Vad krävs för att få nya dagar? Jag tycker att jag fått dålig information om hur systemet fungerar och jag har träffat människor som tror att man är bara är lat som inte jobbar.
I statistiken finns det jobb att söka men få som är relevanta. I många fall eftersöks flera högre utbildningar. När man kommer till en arbetsplats så finns det ingen som har tid att introducera i jobbet. Man förväntas kunna allt på en gång. Oftast är det så att företagen behöver personal när någon blivit sjuk och då är det ingen som kan tjänsten och kan introducera, det vet jag av egen erfarenhet.
Jag blev anmodad att söka ett jobb 50 mil från hemorten, deltid, vikariat. Hur är det tänkt, ska jag skilja mig, sälja huset, skaffa ny bostad för ett halvtidsvikariat? Hur blir det sedan?
Jag är medveten om att jag måste söka jobb i hela Sverige men man kan inte säga upp hela släkten och bekantskapskretsen för ett sådant jobb. Om en person i familjen fått jobb på annan ort långt bort ska då den andra parten säga upp sig och bli arbetslös på den nya orten? Hur blir det med barnen och eventuellt gamla sjuka föräldrar i så fall? Jag förstår inte logiken.
Jag har dagpendlat hela mitt yrkesliv eftersom maken haft jobb på orten. Det blir höga kostnader om man måste långpendla eller skaffa en extra bostad för veckopendling.
Det går inte ihop när man inte har en ministerlön.
Annette Granquist