Kommunistledaren Lars Werner, som dog i fredags, blev med åren känd som en på sin fritid gemytlig man. Kontrasten mellan hans godmodiga yttre och hans hårda partilinjer var stor. Ibland verkade han trivas bättre sedan han väl sluppit från den dubbelspelets roll han skulle spela som kommunistledare.
Hans bortgång blir ännu ett tillfälle då obehagliga sanningar om svensk ytterkantspolitik kommer att förtigas och slätas över.
Men det får vara måtta på denna dessvärre vanliga skönmålning av historien.
Extremism utklädd i missnöjespolitik, överbud och förment folklighet är inget som började och slutade med Lars Werner. Den är i dag en av de faror som kan föra Europa mot tillbakagång och sönderfall.
Extremismens huvudfåra har skiftat kulör, den stöter numera i brunt, inte i rött. Men i Sverige som i en del andra länder, är metoderna och skillnaden mellan förpackning och innehåll i hög grad likartade.
Gentemot väljare och en del partimedlemmar som inte var så invigda framträdde Lars Werner som de rundhänta löftenas man. Han var ingen skrikhals, men kvirr, missnöje och klasshat strök han medhårs.
Han talade gärna om sådant som var enkelt, som skulle slå mot några andra, men som också kostade miljarder. Maten fri från moms och arbetsdag på sex timmar var paradnummer.
Varifrån pengarna skulle tas var ett hokus-pokus. Det fanns syndabockar, företagare och en del andra. Dem kunde man ta av.
Det är flera, i yttre vänster och yttre höger, som vandrat i Lars Werners fotspår, men överbudspolitiken under hans storhetstid har de inte kunnat leva upp till.
I början av 80-talet var nettot av löftena i Werners och VPK:s partimotioner en så stor andel av nationalinkomsten att det i dag skulle motsvara 390 miljarder kronor per helår. Och det var ändå bara den del som det gick att sätta siffror på.
Denna miljardrullning var ändå bara ytan, reklambilden som väljare och mer ömhudade partimedlemmar kunde få se. Äkta var det ju inte, att det inte gick ihop begrep även VPK-ledningen. Ytan var – på liknande sätt som i nutida ytterhöger – det som skulle få väljarna att inte titta så noga efter extrem ideologi och internationella band som inte tålde dagsljus.
Partiets hårda kärna var en annan sak. Runt Werner fanns 70-talets våg av revolutionär yttervänster. Han hade också sina järnrör att dölja, liksom ett brödraskap med diktaturpartier i öst. Detta fanns kvar ända tills de senare föll ihop 1989-91.
Werner själv höll hyllningstal till diktaturen på partikongress i Moskva, och det talade han inte i onödan om så att vanliga väljare hörde det. I VPK hade de sina yrkeshemligheter, en dåtida motsvarighet till banden mellan SD och hetsmedierna på nätet.
Lars Werner fick inte själv skörda frukterna, det gjorde Gudrun Schyman liksom arvtagarna på den andra kanten, herrarna Wachtmeister och Karlsson och deras nutida brunkopior.
Men Werner var en skicklig man. Han lyckades etablera det mönster som finns kvar: Ytterkantspolitiker slipper få överbud och hokus-pokus-finanser hårdgranskade. Samtidigt slipper de nästan genomgående att svara för sina utländska extremistförbindelser och sin härstamning direkt ur kommunism eller nynazism.
Lars Werner åkte ganska ohindrat frihjul, och hade aldrig en hållbar politik.
Samtidigt slet borgerliga och socialdemokratiska regeringar med samhällsekonomins kriser, och de överöstes med missnöje, skäll och otack.
Det var, kort sagt, inte så olikt mot hur det kan vara i dag.