Vi ser dessutom då och då siffror från förd statistik fladdra förbi framför våra ögon. Det är inte utan man undrar vad det är som försiggår.
En fråga som dök upp var: Hur många brottsanmälningar får polisen varje år? Förbluffande många kunde jag på kort tid konstatera. Jag gick in på BRÅ:s hemsida. Där finns alla uppgifter.
Så här ser det ut då det gäller anmälda brott i Sverige. Statistiken avser i huvudsak åren 2010 och 2011 och avser antal anmälda brott per år: Barnmisshandel 0–17 år 19 100, ekobrott skatt 17 800, ekobrott bokföring 12 260, ekobrott försäkring 2 300, ekobrott bedrägeri och bidrag 125 000, bilstölder 20 100, stölder från bil 66 700, bostadsinbrott 22 200, cykelstölder 65 700, hatbrott 5 490, hot och påverkan 6 000, klotter och skadegörelse 168 000, knivbrott 8 600, kvinnomisshandel 28 000, miljöbrott 5 700, mord och dråp 81, narkotikabrott 89 400, rattfylleri 29 600, rån 9 720, misshandel 89 500, våldtäkt och andra sexualbrott 17 100. Summa anmälda brott i Sverige under ett år är cirka 808 000.
BRÅ skriver ibland gällande antalet, “cirka". (Beträffande misshandelssiffran 89 500 är det lite oklart om kvinnomisshandeln ingår i den eller inte).
Klart är att siffrorna är chockerande, det säger sig självt att all denna brottslighet måste bli polisen övermäktig, vi måste inse att tusentals anmälningar och brott hänger med sedan tidigare år vilket måste förvärra situationen ytterligare. Det är troligt att det inom polisen som på andra områden går att effektivisera arbetet och nå bättre resultat då det gäller uppklarandegraden av brott.
Men min poäng med detta inlägg är inte att tala om hur man löser polisens problem. Grundproblemet ligger hos oss medborgare, var går gränsen för vad som är ok, är det ok att sno med sig kommunens penna från jobbet, eller skriva lite extra mil då jag håller arbetsgivaren med bil, eller är det ok att endast tack vare den position jag skaffat mig i det politiska livet förse mig med helt omotiverade pensioner?
Hur länge ska vi tycka synd om dem som tycks ha startat med sämre villkor i livet och därför hela tiden sänka ribban för vad som kan accepteras i samhället? Ska vi leva i ett sjaskigt samhälle och hela tiden se oss omkring för att inte bli bestulna, överfallna, våldtagna eller på annat sätt bli förminskade i våra liv?
Vi som är 60 år och däröver har upplevt ett samhälle där man obehindrat kunde lämna nycklarna i bilen då man gick in i affären eller lämna ytterdörren olåst då man gick hemifrån, eller glömma väskan på en stol i ett kafé för att dagen efter hämta den välförvarad.
Man ska inte okritiskt romantisera det som var förr men det skulle vara väldigt intressant att se hur ovanstående statistik såg ut på 1940-, 50- och 60-talen.
Clas Persson