Ingen mindre än Jan Troell har gjort film om redaktören Segerstedt på Handelstidningen i Göteborg. Vad gjorde Torgny Segerstedt till en sådan legend?
Ensam var han ju på inget sätt i att leda en dagstidning i en kompromisslös kritik mot nazismen, även när Sverige var omringat av tysk trupp i söder, öster, norr och väster.
Här på Eskilstuna-Kuriren fanns J A Selander, i Västerås två generationer i familjen Pers på VLT. Flera andra kan räknas upp.
Den personliga risken de tog var inte mindre än Segerstedts. Hade de vid en ockupation fallit i nazisternas händer hade de dödats, och förmodligen torterats.
Segerstedt var inte ens ensam om den politiska ledningen på Handelstidningen. Hans andreredaktör och efterträdare var också en betydande antinazistisk publicist. Knut Petersson, son till grundlagsfadern Petersson i Påboda, var riksdagsman (FP) och blev en upphovsman till att meddelarfriheten grundlagsfästes 1949 som en viktig del i tryckfriheten.
Det var Segerstedts personlighet och språk som var speciella. Ingen skrev som han. Glöden och den trotsigt oresonliga optimismen i ett nattsvart läge fick en oerhörd genomslagskraft.
Jag råkar själv ha mött ett prov på hur han årtionden efter sin död fortfarande påverkade sina läsare. Min svärmor var uppvuxen på ett litet trädgårdsmästeri utanför Karlstad. I det hemmet fanns två stora politiska idégivare – nykterhetsrörelsen och Segerstedt.
Föräldrarna i detta enkla, frisinnade hem prenumererade på den ovanliga tidningen från Göteborg, landets främsta affärstidning, men samtidigt med höga kulturambitioner. Tonåringen läste Segerstedt och bar ett inflytande från honom med sig genom livet.
Det blev kvar när hon som vuxen verkade i Svenska Kyrkan och blev ingift i Bondeförbundet. Hon talade ofta om honom även på äldre dagar.
Inte många kan i dag ha Segerstedt i bokhyllan. En enstaka samling av några artiklar gavs ut 1980. Den och tidigare antologier är makulerade i nästan alla bibliotek, eller gömda i okatalogiserade magasin.
Högskolan i Eskilstuna har ett exemplar av en samling artiklar från 1926, enligt Libris den enda (!) Segerstedtboken på ett sörmländskt bibliotek. Hans livsverk är gömt på antikvariat och i dammiga tidningslägg eller mikrofilmer i sällan besökta arkiv.
Ett par citat kan ge en antydan om det speciella. Detta är från juni 1933, kort efter att Hitler krossat demokratin:
"Det är känslan av svaghet som driver alla dessa kollektivitetens förkunnare att söka utrota avvikande meningar. Det är räddhågan, känslan av moralisk och intellektuell undermålighet som alstrar skräckregementen. Dessa nya trosvittnen besegla sin tro icke med sitt eget utan med sina offers blod. Där kommer skillnaden mellan tro och trossurrogat fram."
Och det här stod om nazismen i GHT tre månader senare:
"Den kris vi genomleva går på livet lös. Det är själva hjärtpunkten i den västeuropeiska livsåskådning, varav vår kultur och i sista hand också vår civilisation är en utstrålning, som hotas. … Det har sin risk att förbliva åskådare när mordbrandsfacklan slungas mot helgedomen. Det åtgår så lång tid att bygga upp en kultur, det går så fort att lägga den i aska."
Sådant här fastnar inte på film, hur framstående regissör Jan Troell än är. Men att stora män, liksom små, ibland kan komma till korta inför sjätte budet gör sig på film, fast det inte gör någon klokare om en männi- skas plats i idéhistorien och förmågan att inspirera läsare.
Torgny Segerstedt var en särling i liberalismen. Det finns en annan röst som ofta talar genom honom i tidningsspalten.
Det är, om jag läser rätt, dansken Søren Kierkegaard, existentialismens och den ensamma, enskilda människans filosof.
Kierkegaard levde i skuggan av en traumatisk uppväxt med en överspänd, ångestladdad far, som kom ur en liten utkant i dansk väckelserörelse. Sonen skrev om den enskilda människans ensamhet i brottningen med tron och om kompromisslösheten i det yttersta, nödvändiga steget i det religiösa avgörandet.
Segerstedt som läst filosofi och teologi i Lund var en lärd man, och tog till sig mycket annat.
Men han var psykologiskt annorlunda än nästan alla andra liberala politiker och tidningsmän.
En främling inför folkrörelser, intellektuellt aristokratisk, tidvis en udda figur på liberalismens högerflygel, och med en dragning till de svåra frågorna, de stora, ofta övermäktiga kraven, moraliskt och religiöst, övermäktiga även för honom själv.
Till Kierkegaards knäckande kravnivå kunde inte heller han leva upp.
Däremot fick han, när han ställdes inför nazismen, en säkerhet och en inspiration som var något enastående.
Då hände det märkliga. Han blev läst, älskad och vördad av enkelt folk i nykterhetsloger, arbetarrörelse, och inte minst motståndsrörelse i ockuperade grannländer.