Alliansen vann valet 2006 genom en sysselsättningspolitik som framstod som mer trovärdig än det rödgröna alternativet. En viktig faktor var säkert att de öppet vågade ifrågasätta det fusk som under många år brett ut sig inom flera ersättningssystem. Människor som tagit anstöt när de sett eller hört historier om bidragsfusk lade i de flesta fall sin röst på Moderaterna. Att det bakom ambitionen att komma tillrätta med oegentligheter också dolde sig en fullskalig attack mot sjuka och arbetslösa, talade man inte så högt om. Effekterna kan vi nu avläsa dagligen.
Det går ändå inte att frånkänna Alliansen en politisk-moralisk seger i och med återupprättandet av respekten för regelverket och dess syften.
I arbetslinjen ingår att vi ska jobba längre. Det finns inte längre någon fixerad pensionsålder. För många innebär det ökad frihet. Mycket talar för att man vill höja gränsen för när man kan ta ut full pension. Ur samhällets synpunkt innebär det att man bättre tar tillvara den kompetens som den äldre befolkningen har. Det innebär förstås att samhällets kostnader för pensionsutbetalningar minskar och man kan misstänka att detta är ett huvudmotiv för en höjd pensionsålder.
Men härmed upphör fördelarna med arbetslinjen. Att fler jobbar längre innebär i andra änden att färre unga kommer in i arbetslivet. "Men vänta nu", invänder många. "Det är inte så att antalet jobb är statiskt. Vi skapar hela tiden nya jobb". Erfarenheten säger något annat.
Många åtgärder har satts in för att underlätta för företagen att anställa fler men de har lett till väldigt få jobb. Och det blir inte bättre.
Den amerikanske ekonomen Jeremy Rifkin skrev 1995 i boken "End of Work" om utvecklingen inom industrin och den offentliga sektorn. Han menar att effektiviseringarna gör att det behövs allt färre människor för att producera allt mer. Och så har det ju faktiskt sett ut efter varje lågkonjunktur. När produktionen återhämtat sig sker den med färre anställda än före lågkonjunkturen.
IT-revolutionen såg ett tag ut att ge Rifkin fel. För under en period skapades väldigt många nya jobb. Problemet var bara att merparten av dessa skapades i Kina och andra växande ekonomier vilket ledde till än högre rationaliseringskrav på företagen i väst.
Det långsiktiga resultatet blir att lönearbetet minskar i omfattning. Arbetslösheten ligger kvar på fortsatt höga nivåer. Och Anders Borg fortsätter med största sannolikhet att "lösa" problemen med fler jobbskatteavdrag och minskade andra skatter, mindre pengar i statskassan och mer pengar i företagens kassor och medelklassens fickor med andra ord. Mer kontraproduktivt kan det inte bli.
Staten måste satsa offensivt för att skapa och finansiera nya jobb inom infrastruktur, vård, skola och omsorg. Ge mer pengar till kommunerna, satsa alla pengar på sådant som skapar jobb här hemma.
Urban Lundin